rockintervju.se har som fokus att skriva om svensk musik som dessutom går från klarhet till klarhet. Ena året efter det andra ges massor av fantastiska album ut, dels hör vi gamla favoritgrupper släppa nya album som inte bara håller måttet utan i vissa fall till och med är bland det bästa de släppt.
För att kunna sammanfatta årets bästa släpp bättre och nå ut till dem som kanske är intresserade av en speciel genré kommer allt vara uppdelat tre delar, blues, rock/AOR och hård rock/metal.
Varje krönika kommer vara indelad i tre avdelningar förbud att missa, bör inte missas och värt att kolla upp. Givetvis är det skrivet utifrån min åsikt. Med denna sista årskrönika vill rockintervju.se önska gott nytt år samt meddela att nästa inlägg på webbsidan blir 14/1, under tiden ska ni inte missa att hålla kolla på the Maloik rock blog.
Förbud att missa:
Cyhra – No Halos in Hell, klart bästa metalplattan som fastnat i mitt sinne. Det är sköna melodier med symfoniska inslag som dessutom är megasnyggt producerad.
JD Miller – Afterglow, hårdrock ifrån Borås som visar upp klass där riffen och melodierna står i centrum.
Bör inte missas:
Corroded – Bitter, bjuder på ett stundtals doomigt sound blandat med sin metal mörkt och befriande. Bitter håller högsta Corrodedklass!
Hammerfall – Dominion, bästa Hammerfall plattan på 15 år något som märks både hur bandet synts i media men också framföallt i den skiva de levererat. Du känner igen det gamla och samtidigt har de lyckats utveckla bandet bandet framåt. 
NorthTale – Welcome to Pardise, denna debut är en riktig växare hjälper till att föra fram svensk power metal igen till yttersta klass. Tempot är som sig bör furiöst och energin hög!
Värt att kolla upp:
Art Nation – Transition, bandet har gått emot hårdare och hårdare sound. Personligen gillar jag de två första albumen bättre men Transition inehåller ett par låtar som är riktigt bra i sin mer Amatanthe lika framtoning.
Corrosive Sweden – Blood and Panic, steppar upp rejält där där man har lagt ner tid på att producera ett album som låter proffesionellt, det har också gjort att låtkvalitén lyfts fram. Inte klockrent rätt igenom men topparna håller yttersta klass.
Mustasch – Killing it for Life, gillar man Mustasch så gillar man även detta då formulan är intakt. Däremot är det inte starkaste plattan de presenterat under sin karriär.