Fotot ovan är med Kee Marcello’s K2 2010 (l-r: Ken Sandin, Kee, Mike Terrana)

Ken Sandin har varit med förut hos rockinterjvu.se och då i avdelningen biografin.
Denna gång är det en gammal intervju i uppdaterad version först publicerad på planetaor.com 2017. Här får du hela Kens historia och en del bilder som endast är publicerade på planetaor.com tidigare.

När började du spela i ett band och när började drömmen om en karriär som musiker?

Vid ca 15 års ålder. Ganska sent, men jag hade spelat olika instrument hemma hela livet, så när vi väl bestämde oss var ganska målinriktade. Jag kommer ihåg det exakta ögonblicket; jag och min bästa vän lyssnade på musik, i hans pappas bil … och plötsligt gick det upp för oss – varför skulle vi inte kunna göra det här själva?! Timingen var rätt, med NWOBHM (och punk-scenen dessförinnan) där flertalet av banden som kom fram var typ nybörjare.
Så drömmen fanns alltid där – jag var den där ungen i klassen som gick upp och mimade till Deep Purple på ‘Roliga timmen’. Drömmar på ett mer realistiskt sätt kom förmodligen när jag började spela med de mer erfarna rockmusikerna i Göteborg, vid mitten av 80-talet.

Kommer du ihåg din första gig du fick betalt för?

Javisst, på en fest på den lokala scoutklubben. Vi spelade låtar av Thin Lizzy, Queen etc blandat med egna låtar.

När skulle du säga att du gick ifrån att vara amatör till proffs då?

Runt slutet av 1986. Inspelningen av min första LP (fullängds vinylalbum), med mina vänner i TNT m.fl. i Trondheim, var den första riktiga upplevelsen av betalda studiogig och skivkontrakt.
Vid starten av 1987 var jag kontrakterad och arbetade heltid med Alien, skrev och gjorde demos för debutalbumet.

Det första bandet som nämns på din bio på Wikipedia är ett band som heter Rescue. -hur skulle du beskriva Rescue, vilken typ av spelningar gjorde ni och vilka var med i bandet?

Som jag sa, startade jag ett band med mina bästa vänner. Det första steget handlar helt om att bli bättre på sitt instrument och lära sig musikalisk gruppdynamik, att lära sig lyssna och spela bra ihop med andra. Vi plankade och spelade låtar med våra favoritband; Lizzy, Rainbow, Queen etc, men skrev också låtar från dag ett. Utforska och utvecklas, på ett lekfullt sätt, är en så viktig språngbräda.
Vi lämnade sällan replokalen, annat än för enstaka rockbandstävlingar eller spelningar på ungdomsgårdar. Den enda du i övrigt känner till är sångaren Mats Levén … men vem kunde ha trott att halva Rescue skulle få en musikkarriär?!

(l-r: Ken Sandin, Magnus Ax, Dag Ingebrigtsen, Andy LaRoque, Dennis Nybratt)
foto: Arne Nordtømme

Swedish Erotica

Om vi fortsätter vidare till Swedish Beauty, ett band som senare skulle bli Swedish Erotica. Hur skulle du beskriva de tidiga dagarna i bandet?

‘Swedish Erotica’ bildades av den norska sångaren Dag Ingebrigtsen i början av ’85 (möjligen sent ’84). Han kom med namnet och konceptet, tänkt som ett skandinaviskt svar på Mötley Crue – en glammig, sexig image i kombination med melodisk hårdrock/metal. Dag, Magnus Ax, Andy LaRoque, Dennis Nybratt (trummor) och jag gjorde den första inspelningen i Trondheim, en låt som senare hamnade på ett album med Ingebrigtsen. Andy lämnade därefter för King Diamond och ersattes av Dan Stomberg (Madison) samt att Jamie Borger blev vår nya trummis. Vi gjorde ytterligare demos i Norge, men bandet gick skilda vägar med Dag och fortsatte att skriva och spela in i Göteborg. Vi fick tyvärr inget kontrakt och medlemmarna tog andra erbjudanden, en efter en (Treat, Alien etc)… Detta var i slutet av 1986.
Ang. namnet; efter att ha gått skilda vägar med grundaren Ingebrigtsen kände vi att vi borde byta namn och Jamie kom med (det liknande) förslaget ‘Swedish Beauty’. Hade bandet fortsatt vid den tiden skulle namnet antagligen ha använts, nu blev det bara en parentes.
När den återstående medlemmen Magnus Ax bildade en ny uppsättning 1987, med sångaren Göran Edman och Morgan Jensen (LeFay) på gitarr – återtog/behöll de namnet Swedish Erotica, bandet fick till slut ett skivkontrakt i slutet av 1988. Mats Levén, som till slut blev den som sjöng på det första albumet, introducerades för bandet redan när jag tog med honom för hjälp med körsång på en tidig SE-demo. De inspelningarna finns att höra på ”Too daze gone” (demosamling).

1993 kom du med i Swedish Erotica igen hur kom det sig?

Vi höll såklart kontakten som vänner hela tiden. I början av ’93 hjälpte jag Magnus med keyboard- och stråkarrangemang till en låt han skrivit. De planerade nämligen att äntligen spela in en uppföljare, och jag blev tillfrågad att gå med. Även trummisen Jamie Borger kom tillbaka, vilket slöt cirkeln på ett coolt sätt.
Det är ett gediget album, låter fortfarande bra. Bra produktion, mer mogen klassisk hårdrock. Man märkte att alla var mer erfarna, i alla delar av processen – skriva, arrangera och producera.

Alien

L to R Tony, Jim, Jimmy, Toby and Ken (första bandbilden någonsin)

Så 1986 fick du jobbet i Alien. Hur hamnade du i bandet?

Tony Borg hade redan tidigare fått intresse för sina demoninspelningar för ett nytt projekt, förutom att det behövde låta mer uppdaterat för att matcha 80-talets våg av melodic rock.
De två sista bitarna i pusslet var Jimmy Wandroph (keyboards) och jag, för vi var helt inne på det samtida soundet. Jag kände ingen av de andra personligen, även om jag kände till dem. Jag blev rekommenderad av musikerkollegor.

Kommer du ihåg resan ni gjorde fram till genombrottet med Alien?

Självklart! De tre åren med bandet var otroligt intensiva, och jag värdesätter verkligen att ha varit en del av det. Minnena av allt vi uppnådde och det hårda arbetet för att nå dit kommer jag alltid bära med mig.

Vilka är dina minnen från den tid ni tillbringade i USA, för att göra en USA-vänlig produkt?

Efter den första inspelningssessionen för debutalbumet i Polar Studios Stockholm – där vi färdigställde tre låtar, varav en var ‘Only One Woman’ – flyttade vi inspelningarna till ‘Sound City Studios’ i Los Angeles.
L.A.-atmosfären, den legendariska studion, folket på Virgin America… hela grejen var otroligt inspirerande, plus att låtarna som våra medkompositörer i Kalifornien kom med var så totalt rätt för vår grej (enligt mig). Jag hade en fantastisk tid där och är glad att vi gjorde det album vi gjorde. Nackdelen var att slutmixen inte lät tillnärmelsevis så bra som produktionen med Mark Dearnley (Polar).

Vilken Alien-låt är din favorit?

Det är svårt, jag är för involverad. Inför vårt sista album, Eternity, fick jag en omedelbar känsla för potentialen i ‘Summer of Love’ (ursprungligen kallad ‘Braver Hearts’) så snart Jimmy presenterade låtidén. ‘In Love We Trust’ är en annan som blev bra.
Av låtarna från 80-talet; är det förstås de uppenbara, (singlarna) ‘Tears Don’t Put Out The Fire’ och ‘Go Easy’. Jag har alltid gillat ‘Wings Of Fire’, som dock kom lite i skymundan. När vi skrev ‘Now Love’ (1987) minns jag att man kände hitpotentialen. Dock ansåg vår amerikanska producent att – i och med att vi var ett debutband, och låten lät väl mycket Journey (troligen det största rockbandet däröver, vid den tiden) – det kanske skulle slå tillbaks på oss. Så, han övertalade oss om att inte spela in den till debutalbumet. Det skulle vi såklart ha gjort!!
‘How Long’, som spelades in på Townhouse Studios (London) under den första och enda sessionen för platta två (som aldrig blev av, med vår lineup). Bra låt, det sista vi gjorde, typexempel för Aliens sound i slutet av 80-talet.

‘Only One Woman’ har givetvis en speciell plats i mitt hjärta, vår mest framgångsrika singel, och allt som följde med det; uppmärksamheten från media, kärleken från publiken etc. Vi hade vår hit tjugo år efter originalet med the Marbles, och det har varit helt fantastiskt att få spela den låten med självaste Graham Bonnet, med vetskap om att det har varit bådas vår första hitsingel, och kickstart för karriären.

Du har hunnit återförenas och bryta upp med den klassiska line-upen vilket du också gjorde omkring 1990 där mycket förändrades i bandet, vad är din version om vad som hände då?

Vad som verkligen hände i slutet av 1989 var att vi bestämde oss för att upplösa bandet. Ett ömsesidigt beslut; ingen skulle använda namnet utan de andra! Vi hade lika andelar, det enda som gick att enas om var att släppa varumärket och gå skilda vägar.
Ett muntligt avtal, men jag litade verkligen på att vi skulle gå vidare med respektive nya projekt. Det som hände 1990 och framåt var utom min kontroll, helt i strid med vårt avtal och jag vill inte kommentera det vidare.
Vi borde naturligtvis gjort ett klargörande pressutalande, där och då, och besparat oss alla missuppfattningar.


Kee Marcello

Du har spelat med Kee Marcello länge nu. När träffade du Kee första gången?

I slutet av 80-talet, när han var med i Europe och jag i Alien. Jag hade följt hans arbete med bl.a. Mikael Rickfors och Easy Action och älskade EA-albumet ‘That makes one’. Faktum är att omslagsbilderna för den plattan togs av min kusin Tony (Sandin) samma dag Kee fick samtalet om att bli medlem i Europe.

Har du något speciellt minne ifrån den tid du jobbat med Kee?

Vi har gått igenom väldigt många minnesvärda saker tillsammans, vid det här laget.
Ett som verkligen sticker ut är kvalet till Eurovision Song Contest, som ‘K2 feat. Alannah Myles’. Vi var ‘jokrar’, det var första gången hårdrock skulle inkluderas. De skulle vara en duett, med en internationell kvinnlig gäst. Det är en riktigt bra låt, och vem vet vad som hade hänt om Joan Jett (vårt förstaval) inte hade måst tacka nej på grund av sitt dåvarande kontrakt med ‘Rocky Horror Show’.

Hur skulle du ranka Kee som gitarrist och bandledare?

Han är en enastående gitarrist, unik i stil och ton. Dessutom en skicklig kompositör, arrangör och producent. Det är underbart att jobba med Kee, som litar på mig fullt ut att sätta min egen prägel med mitt melodisinne på varje inspelning. Plus att han är sjukt rolig och en fin vän! Dagens sättning av KMB, med Darby Todd på trummor, kunde inte funka bättre!


Ken, musikern

Med Jimi Jamison 2013

Ken Sandin har blivit en erfaren låtskrivare. Hur får du normalt inspiration när man skriver låtar?

Vanligtvis bara genom att spela ett instrument, normalt sett gitarr eller keyboard. Jag letar efter bra harmonier och riff, eller följer upp en melodi jag fått till mig. Ibland drömmer jag till och med fram en låt, som jag sen måste försöka minnas och ta ut.
Om du skriver med ett specifikt band eller artist i åtanke påverkar det naturligtvis vilka referenser du förhåller dig till, till skillnad från att bara skriva fritt med ett öppet sinne. För merparten av mina låtar skriver jag klart parterna för alla instrument, sångmelodier samt texterna själv. Det händer såklart att jag ingår i låtskrivarteam också.

Vilken artist tror du att fansen skulle bli förvånade över att det är du som skrivit låten?

Låtar som skrivits till Melodifestivalen, antar jag, med exvis sångare från Idol.

Omfattningen av mitt frilansjobb kanske också kommer som en överraskning för de som följer mina band. Listan över svenska folkkära artister sträcker sig från Lill-Babs till E-Type, från Freddie Wadling till Charlotte Perrelli… Peter Jöback, Ola Salo, Martin Stenmarck etc. etc. Internationellt med gitarrister såsom Uli Jon Roth och Vinnie Moore, till rocksångare som Joe Lynn Turner, Eric Martin, Steve Augeri, Jimi Jamison (RIP), Graham Bonnet, eller ‘softare’ artister som t.ex. Bill Champlin, Sanne Salomonsen eller Johnny Logan. Variationen i alla dessa uppdrag är lika givande som krävande, och en stor del av mitt musicerande.

Eric Martin/JLT 2015 photo: Aitor Nova

Trummor och bas utgör bandets grund. Vem är din favorittrummis som du har spelat med?

Jag har haft förmånen att spela med så många fantastiska trummisar, i alla olika stilar. Från classic rock/aor trummisar som Jamie Borger, till tekniska metal-monster som Mike Terrana, till fusionsstjärnor som Morgan Ågren och Zoltan Csörsz jr. osv…
Min favorit måste nog bli Darby Todd, vi har gjort så mycket kul och bra ihop på senare tid. När jag tänker efter är Darby allt det där, i en och samma trummis.

För våra läsare som själva är musiker. Vilken utrustning använder du?

Jag samarbetar med EBS Sweden, använder deras förstärkare (huvudsakligen Fafner II), högtalare och pedaler. Fantastisk utrustning, företag och personal!
Basar varierar; vanligtvis Fender, Gibson, Yamaha… men inget exklusivt samarbete. Jag växlar mellan 4- och 5-strängat, beroende på uppdrag.

Hur har du kommit att välja att använda denna utrustningen?

Jag blev faktiskt ombedd att prova den allra första EBS-preampen när den kom. Mn vid den tiden spelade jag (med Alien) på Yamaha, basar och förstärkare, och valde att värna om den relationen.
Lyckligtvis sprang jag på EBS ‘artist relations manager’ (medan vi mixade ett album i IF-studion) och kom att bli en EBS-artist efter alla år. Cirkeln sluten!

Du var en del av din förra bandkollega Jim Jidheds soloalbum Push On Through, där du spelar bas. Hur involverad var du i albumet?

Urvalet av låtar låg helt på Jim, även om han bad mig om viss input. Sedan hjälpte jag honom lite med att redigera texter. På själva inspelningarna spelar jag bara bas. Omslagslayouten och den grafiska designen gjorde jag

Timecode Alpha 2009 foto av Emelie Lager

Ett projekt jag vet ligger dig varmt om hjärtat är Timecode Alpha, som är mer progressiv än andra band du är känd att spela med. Senaste släppet är ifrån 2019. Vad är det speciella med Timecode Alpha?

För mig är referenserna inte är vad jag brukar jobba med. Det är progressivt, i den meningen att det inte nödvändigtvis har den vanliga formen (vers, ref etc.), utan fler olika delar genom låten. Dessutom mer variation i taktarter, moduleringar osv
Musiken är skriven utan några kompromisser, utan förväntningar… rakt från hjärtat.
Eftersom det inte är ett band i vanlig mening kan vi välja gästande musiker, från låt till låt, vilket är ganska coolt.

På första Freakshow var du mest inblandad i texterna på albumet. Var det skillnad i arbete på Place de Martyr?

Helt olika arbetssätt! Inför ‘Freakshow’ valde vi bland existerande musikaliska idéer från Peter Lazar, som vi tre (Peter, sångaren Mads Clausen och jag) arrangerade och skrev sångmelodier och texter till tillsammans.
Den här gången skrev Peter och jag först musik på var sitt håll, till ungefär hälften av plattan var, varefter jag skrev nästan alla texter och sångmelodier.

Om du jämför albumen när du varit mer inblandad i musiken, skulle du säga att det nya albumet har fått en annan inriktning?

Ja, något annorlunda. Dels för att vi är olika i vårt skrivande, men Peter välkomnade mitt mer melodiska tänk, med nästan lite aor-aktiga element. Vi tänkte oss också det här albumet lite lättsammare, med ett annat koncept för texter osv.
Å andra sidan, när jag skriver för TCA är jag helt dedikerad till och inspirerad av Peters vision för projektet. Jag skulle nog t.ex. inte skriva en låt på nio minuter, i fem kapitel, för några av mina andra band, haha.
För att nämna några referenser; du hittar kanske saker som påminner om Kansas, Saga, Supertramp eller Pink Floyd nu … likaväl som Peters vanliga husgudar Yes och Genesis.

Ken Sandin live i Malmö, Foto av Emili Muraki

Det råder ju inget tvivel om att du är en upptagen man men du kanske kan berätta lite för oss vad som komma skall för Ken Sandin?

Om vi dröjer oss kvar vid prog/artrock, så ligger debuten med ‘Sonic Desolution’ klar. Väldigt komplex men ändå melodisk skiva. Jag fick utmaningen att arrangera och skriva sång och texter för tre olika röster. Jan Johansen, som passar som hand i handske, kompletteras/kontrasteras av både en softare kvinnlig röst och en hårdre intensiv manlig.

Chris Catena har just släppt det första av två sammanhängande album under namnet ‘Rock City Tribe’. Om jag är rätt informerad spelar jag lite på båda plattorna.

Vi spelar nu in ny musik för både en kommande platta med Kee Marcello Band, och ‘Out Of This World’ (Tommy Heart / Kee Marcello). Har dock inget info ang releaserna, ännu.

Tillsammans med Jimmy Wandroph producerar jag nu en skiva med aor/melodic rock, som en naturlig fortsättning på det vi gjorde i Alien. För fans av Starship, Survivior, Foreigner… ja, du vet. Vilken känsla att jobba ihop när man talar samma musikaliska språk, respekterar varandra och vill samma sak!!