Efter ungefär en månads semester där aktivitet för rockintervju.se endast funnits på sociala medier är det åter dags för lite ny kul läsning. Först ut är en krönika skriven av The Maloik Rock Blog och Rocknytt’s Peter “Amber St Pete” Johansson. Mycket nöje!

Få band har betytt så mycket för mig som musikkonsument och musikutövare som Slade. I början av 1984 hade arbetarklassbandet från Wolverhampton precis släppt skivan ”The Amazing Kamikaze Syndrome” och fått två brottarhits med folkmusikinspirerade ”Run run away” och kärlekshymnen ”My oh My”.

Skivan räknades som något av en comeback eftersom Slade, trots ett par tidigare släpp under åttiotalets början, inte haft någon ordentlig hit på ett bra tag. Låtarna spelades frekvent på radio och även om mitt musikintresse fortfarande befann sig i sin linda kände jag omedelbart en innerlig kärlek till det jag hörde.

Vi snabbspolar till hösten 1988. Fyra fjuniga fjortonåringar tar nu sina första stapplande steg i Kvarnbyskolans musiksal i Mölndal. Uppmuntrade av vår fenomenala musiklärare Torbjörn har jag tillsammans med barndomskamraten Mattias precis bildat vårt första band. Mattias var redan en duktig pianist så för honom var valet självklart, han blev bandets keyboardist och kapellmästare. Själv hade jag alltid känt en dragning till trummor ända sedan jag som sexåring såg Mupparna på TV där Animal gick loss bakom det överdimensionerade trumsetet.

En av de första låtarna vi repade in var just ”My oh My”. Låten framfördes med stor nervositet och målbrottsspruckna röster under Kvarnbyskolans traditionsenliga vårfest i skolans matsal under våren 1989. Det eminenta bandet ”De etablerade Krukväxterna”, som vi av någon outgrundlig anledning beslutat kalla oss för, hade nu precis genomfört sitt första gig. Gaget delades ut av vår skolvärdinna Ulla och bestod av varsin glassbåt och femtio kronor att dela på.

Bandet skulle komma att repa in ytterligare ett antal covers, varav Sladelåtar utgjorde en ansenlig del, parallellt med egna kompositioner. En demo hann spelas in under våren 1990 innan vi skildes åt samma höst som nyblivna gymnasister. Självklart ville vi precis som våra idoler vara coola och få tjejer. Mycket inspiration såväl musikaliskt som imagemässigt hämtades från Los Angeles färgsprakande scen och band som bl a Guns’n roses, Mötley Crüe, Poison, Faster Pussycat, L.A. Guns, RATT och Van Halen blev våra ledstjärnor.

Slade var i sammanhanget en udda fågel. Banden från USA hade förvisso hämtat en hel del inspiration från sjuttiotalets brittiska glamscen som Slade tillhörde tillsammans med rivalerna i Sweet, Marc Bolan, Mott The Hoople m fl. Som regel såg dock L.A banden betydligt bättre ut. Slade kunde ju inte direkt betraktas som några snyggingar. Bandet hade dessutom efter floppande (men utmärkta) ”You Boyz Make Big Noize” (1987) i största samförstånd gått skilda vägar och ansågs i slutet av åttiotalet således vara totalt ute och okreddiga.

Slade var alltså historia när vi upptäckte dem. Det var nästintill omöjligt att hitta några skivor med bandet i Göteborgs bättre skivbutiker som Bengans, Skivhugget, Waidele eller Domus Avenyn. Stans många second hand affärer blev istället räddningen. Mattias och jag skapade under nionde klass en tradition. Varje fredag efter skolans slut tog vi spårvagnen från Mölndals centrum in till stan. Där gick vi först runt i olika musikaffärer. Oftast hade vi kanske bara råd att köpa ett par trumstockar eller några gitarrplektrum samtidigt som vi suktade efter fina trumset och dyra synthar. Efter att ha besökt såväl MUG och Musikbörsen som min stora favorit, den sedan några år nedlagda slagverksbutiken Buller och Bång, var det dags för den stora jakten på Slade plattor. Skivbörsar som Ezy skivbar, Satisfaction och Mynt och musik tillsammans med mer renodlade hårdrocksinriktade butiker som Dolores och Madhouse records fick under en period många och långa besök. Vi köpte allt vi kunde hitta, både singlar, maxi-singlar och LP.

Att Slade var ett gammalt band med en lång och brokig historia visste vi. Att de bildades redan 1966, släppte sin debut under namnet ”Ambrose Slade” 1969 och då spelade en hippieinfluerad progressiv rock hade vi sämre koll på. Både debuten och uppföljaren ”Play It Loud” (1970) floppade hårt. Det krävdes en hårdför fd Animals basist vid namn Chas Chandler för att få ordning på bandet. Han hade vid tiden sadlat om till manager för Jimi Hendrix och tog Slade under sina vingars beskydd efter den legendariske gitarristens död. På Chas inrådan kortades namnet till Slade. Han övertalade också bandets låtskrivarduo, sångaren Noddy Holder och multiinstrumentalisten Jimmy Lea, att börja skriva kortare och klatschigare låtar för att passa in i den allt mer populära vågen av glamrock. Ett smart drag skulle det visa sig då Slade med sina medvetet felstavade låtnamn, (”Coz i luv you”, ”Cum on feel the noize”, ”mama weer all crazee now” och ”take me bak ’ome” är några exempel), fick engelska lärare att slita sina hår när deras elever började stava fel. Slade blev under några år Englands största tonårsidoler och gjorde sig också ett namn som en ytterst kompetent liveakt med glammiga scenkläder, Noddys raspiga röst och Jimmys bruk av fiol som främsta signum.

Slade är ett band som ofta förlöjligats och bespottats genom åren. Bandet gjorde flera misslyckade försök att slå i staterna, men blev där på sin höjd bara ett kultband. Det var i Storbritannien, Tyskland, Skandinavien och BeNeLux-länderna som Slade var som störst när det begav sig. Faktum är att de 1971-1976 med sina totalt sjutton topp tjugo placeringar på engelska singellistan, varav sju(!) ettor, endast slås av Beatles! En imponerande samling stora band har genom åren uttalat att de påverkats av Slade, såsom Nirvana, The Smashing Pumpkins, The Ramones, Sex Pistols, The Undertones, The Runaways, The Clash, Kiss, Mötley Crüe, Twisted Sister, Quiet Riot, Poison Def Leppard, The Replacements, Cheap Trick och Oasis.

Fullständigt uträknade efter en misslyckad USA turné kom Slade tillbaka till England 1977 och en helt förändrad musikscen. Punken regerade och Slade var plötsligt hopplösa föredettingar. En Ozzy Osbourne på dekis som fick ställa in sin festivalspelning på 1980 års upplaga av Readingfestivalen blev bandets räddning. Slade kallades med kort varsel in som ersättare för den avhoppade Prince of Darkness, räddade dagen med en utomordentligt lyckad spelning och lyckades snudd på, om än flyktigt, återupprätta forna glansdagars status på nytt. I början av åttiotalet skördade bandet nya framgångar med låtar som ösiga sing-along-anthemet ”We’ll bring the house down”, folkmusikinspirerade ”Run run away”, samt mysballaderna ”My oh my” och ”All join hands”.

När Polydor ville ge ut en samlingsplatta mot slutet av 1991 (”Wall Of Hits”)

återförenades bandet tillfälligt och spelade in ett par nya spår. ”Radio wall of sound” blev en mindre hit men singel nummer två, den finstämda ”Universe”, floppade. Några år senare beslöt gitarristen Dave Hill och trummisen Don Powell att starta upp bandet igen med nya medlemmar på sång, fiol och bas. Med Noddys och Jimmys välsignelse har Slade turnerat som nostalgiakt de senaste tjugofem åren, ofta i paket tillsammans med Sweet och Smokie. Merparten av setet utgörs föga förvånande av de gamla sjuttiotalshitsen. I Sverige kunde vi senast partaja till Slades legendariska feelgoodlåtar på 2018 års Sweden Rock Festival.

Oavsett om du föredrar det glamrocksbetonade sjuttiotalet eller det mer hårdrocksljudande åttiotalet finns det fantastisk musik att upptäcka på samtliga Sladeplattor. De, precis som Beatles, Zeppelin och Queen, var ett band som gärna experimenterade och lånade influenser ur både blues, folkmusik, rock’n roll, R’nB, ja till och med en enstaka flirt med country och disco finns med i Slades ecklektiska mix. Deras absoluta trumfkort har dock alltid varit liveframträdanden. Samtliga liveskivor ”Alive!” (1972), ”Alive! Vol 2” (1978), ”Live At Reading” (1980) samt ”Slade On Stage” (1982) visar den elektriska energi bandet kunde uppbåda på sina konserter.

580

Naturligtvis förknippar de flesta Slade med första storhetstiden och fantastiska studioalbum som ”Slayed?” (1972), ”Sladest” (1973), ”Old New Borrowed And Blue” (1974), ”Slade In Flame” (1974) samt ”Nobody’s Fools” (1976) men det sorgligt negligerade åttiotalet är minst lika bra om inte stundtals ännu bättre enligt min mening. Skivor som ”We’ll Bring The House Down” (1981), ”Till Deaf Do Us Part” (1981) och ”The Amazing Kamikaze Syndrome” (1983) visar ett vitalt band som fortfarande ville och enkelt kunde spela skjortan av de flesta andra samtida band med slagkraftiga hårdrockshymner. Mästerliga ”Rogues Gallery” (1985) är det närmsta Slade har kommit AOR och ”You Boyz Make Big Noize” (1987) är likaså en makalös platta fullproppad med potentiella hits. I en rättvis värld borde dessa skivor ha blivit betydligt större. Framförallt borde bandet själva spela åtminstonne några spår från dessa album vid sina nutida konserter.

Samtliga Sladeplattor återutgavs i samband med bandets fyrtioårsjubileum 2006. Digitalt restaurerade i expanded editions med bonusspår och gamla b-sidor finns det mesta fortfarande att hitta hos de flesta stora nätbutikerna. Sedan förra året finns snudd på hela katalogen också tillgänglig via spotify. Sorgligt nog dock inte samlingsplattan ”Wall Of Hits” (1991). Det finns med andra ord inga ursäkter att inte återupptäcka, eller för den delen upptäcka, ett av Englands genom tiderna absolut bästa, främsta, mest inflytelserika och samtidigt mest underskattade band. Gör dig själv en tjänst idag, damma av dina gamla vinyler eller anslut Spotify till dina favorithögtalare, skruva upp volymen till elva och cum on feel the noize!!

Peter ”Amber St Pete” Johansson