Hur Whitesnake växte från ett bluesrockband till ett hair metal på 10 år beskrivs bäst i vad David Coverdales kommersiella ambitioner handlade om. Vilket också blir tydligt i hur bandet bytte medlemmar. Om jag ska göra en inte alltför kvalificerad gissning handlar det om hur Coverdale fick uppleva framgångar med Deep Purple i USA och det var dit han ville tillbaka.

Ser jag sedan till bandet Whitesnake kan jag vid en första anblick konstatera att vilka gitarrister som funnits i bandet och hur det har påverkat soundet. Tittar jag sedan ännu ett steg till skulle jag nog säga att valet av trummis också varit viktig. Med bytet från Ian Paice till Cozy Powell blev det en mer hårtslående trummis vilket Coverdale har haft förkärlek till när han väl valde att stiga längre och längre ifrån bluessoundet. Men denna lilla krönika kommer att fokusera på hur kombinationen av gitarrister har gått ifrån blues till metal.

Inledningsvis var det tänkt att Whitesnake endast skulle innehålla en gitarrist, Coverdale var inte säker på att det fanns budget för två gitarrister men när ,av en händelse, Coverdale springer på Bernie Marsden och han själv erbjuder sig att komma till replokalen och jamma blir beslutet ganska snart att köra på två gitarrister. Bluesen fanns redan i bandet med Micky Moody som med sin slidegitarr och sätt att spela är den som först och främst kännetecknar bluesen. Marsden tillför rock/hårdrock vilket kommer bli mer och mer det som tar över bandet i takt med stigande popularitet.


Bluesen finns kvar i bandet 1983 under inspelningen av Slide It In där Moody fortfarande spelar. Resten av materialet har en mer tidsenligt hårdrocksound då Mel Galley som ersatt Bernie Marsden är en hårdare gitarrist och har minst lika stort inflytande över det nya materialet som Marsden haft. Kombon Galley/Moody blir deifinitivt ett steg åt det hårdare hållet även om bluesen fortfarande klamrar sig kvar genom Micky Moody.


Det är som bekant också med Slide It In som första framgångarna i USA kommer om än ganska blygsamt till en början. När John Sykes sedan ersätter Micky Moody är det sista blueselementet borta, vi skulle inte se och höra någon hantera slidegitarr igen förrän 1994 då Warren DeMartini lite försynt spelar slide på en dobro när de framför Slow an Easy.


John Sykes är sedan den enda gitarristen i Whitesnakes historia som ensam spelat live som då tanken var ifrån början.Inför kommande platta blir Sykes inflytande och låtskrivande avgörande för bandets framtid oavsett vad man tycker om utvecklingen. Hårdrock!


Det är vad som kommer att levereras härefter. Stor produktion distade gitarrer precis som det skulle låta på denna tiden och samtidigt lyckas man med att skriva en hel drös låtar som skulle spelas överallt. Nyinspelningen av Here I Go Again blir ju också den största låten någonsin i Sykes version…med en liten passus…Sykes spelar inte solot på låten. Det gör Adrian Vandenberg på album versionen (Dan Huff på radio mixen. Sykes åkte alltså ut innan mest framgångsrika plattan skulle släppas men soundet hade han redan satt. Adrian Vandenberg och Vivian Campbell fick förvalta soundet över turnén, det var alltså hårdrock hela vägen fram till inträdet av Steve Vai som kanske var den mest omtalade gitarristen just då. Det var också Vai som ihop med Vandenberg står för det hårdaste Whitesnake. Vai utvecklade soundet långt ifrån det som var början av Whitesnake. Själv tyckte jag nog att det blev lite väl bra. Men det är egentligen inte Vai som är det största problemet utan det är kombon Coverdale/Vandenberg som skrev alla låtarna det är helt enkelt inte lika bra som föregångaren samtiddigt som Vais spelstil ger en metal touch på riktigt till bandet.


De hade nog kallats Hair Metal redan på föregångaren, själv tycker jag att det är först med Slip of the Tounge som är Whitesnake låter metal. Upplagorna efter Slip of the Tounge har tagit några steg tillbaka för att nu 2019 återkomma till sitt tuffaste sound sedan den tiden. Vai’s spelstil kan nog utgöra den definitiva metalupplevelsen du kan få med Whitesnake även om dagens kombo med Hoekstra och Beach låter nästan lika metallisk.

Oavsett om kombinationen av gitarrister, efter Coverdales utflykt med Jimmy Page, har hetat DeMartini/Vandenberg ( live 1994 ), Vandenberg/Farris ( live 1998 ) eller Aldrich/Beach blir det aldrig mer blues och inte heller fullt ut metal. Whitesnakes melodi 2019 är helt enkelt hårdrock som fortfarande är det bästa bandet genom alla tider…ja om ni frågar mig alltså.