Släppte sitt första album 2008 och 2019 är det dags igen då 8 november släpps nya fjärde skivan Exhibits. Utvecklingen från platta till platta har varit liten men tydlig. Robert Säll svarade på ett gäng frågor om bandet och sitt eget låtskrivare.

På debuten Artwork går det inte ta miste på influenserna där Toto är helt klart influensen. Kom du ihåg hur du tänkte kring ditt låtskrivare då?

Egentligen tänkte jag då likadant som jag tänker idag. Jag försöker få till låtar som är “lättillgängliga” men även lite finurliga ur ett rent musikteoretiskt perspektiv. Jag har enda sedan tidiga tonåren dragits till och fascinerats av sådana låtar. Ta till exempel supersmöriga Chicagolåten “You’re The Inspiration”. Den låter som vilken 80-tals ballad som helst men, börjar man analysera vad som faktiskt pågår i den rent teoretiskt så hittar man något helt annat. Sånt gillar jag! Ett annat strålande exempel på detta är Giant’s ballad “I’ll See You In My Dreams” eller varför inte Toto’s “Rosanna”.

Hur länge arbetade ni på den plattan?

Som jag minns det började vi i Februari 2007 och var klara i Oktober. Helt klart den plattan som gick snabbast att få klar. Anledningen till det är att vi var så fokuserade och lät inspelningen av den skivan vara prioritet ett.

In Progress är sedan ett bra namn på uppföljaren för där har ni valt lite andra vägar med andra keyboardsound och bakgrunder i ljudbilden. Vad bidrog till valet att komma vidare i soundet och inte fortsätta som en avlägsen Totosläkting?

Det var inget medvetet val. Jag försökte likt alltid skriva så bra låtar jag bara kunde. Jag kan tänka mig att jag kommit över något nytt ljudbibliotek vid det tillfället med nya roliga sounds som säkert bidrog med inspiration. Men rent låtmässigt kunde lika gärna “In Progress” varit första plattan och “Artwork” andra plattan. Skillnaden ligger väl att vi spelade och producerade lite bättre på andra skivan.

För mig var denna platta där jag upptäckte bandet på allvar och tycker några av era bästa låtar finns här som The Rain och Hearing For a Great Fall. Vilken platta har varit er försäljningsmässigt bästa hittills?

Nu efter att det gått så pass många år är det nog “dött lopp” mellan “Artwork och “In Progress”. “Framework” sålde lite sämre fysiskt men lite bättre digitalt så, alla tre skivor har nog sålt rätt lika.

Lars sjunger ju genomgående som en gud men och är flitigt anlitad bland annat i tv-band. Herman sköter trummorna erkänt stabilt och man kunde ett tag se honom hjälpa till både här och där i melodicrock sammanhang. Vad har du själv gjort mellan plattorna?

För några år sedan skrev jag väldigt många låtar till andra Frontiers skivor men framförallt har jag gjort en skiva med W.E.T. mellan varje Work Of Art skiva.

I W.E.T. är du keyboardisten men i Work of Art är du gitarrist. Vilket instrument använder du främst när du skriver låtar?

Ungefär 50/50 skulle jag säga. Får jag en idé när jag spelar gitarr hör jag för det mesta i huvudet hur keyboarden skall spela och vice versa. Så det är ingen större skillnad för mig.

När vi kommer till tredje släppet Framework känns det som en något mer gitarrdriven platta. Vad avgör för dig när du skriver vilket sound låten får?

Det avgörs nog egentligen inte så mycket när låten skrivs utan snarare när vi sitter och mixar. På Framework tror jag helt enkelt det var så att vi rattade till ett gitarrljud som vi diggade så mycket att det var lätt att dra upp gitarrerna eftersom de “satt bra” i övriga ljudbilden. Men det fanns nog ingen direkt baktanke med det. I alla fall inte vad jag minns!

Det har dykt upp ett gäng tjejtitlar på era skivor. Vem är Camelia, Maria, Emelie, Natalie?

Det är alla dom kvinnor vi dyrt och heligt svurit att aldrig tala offentligt om 😉

Nya skivan Exhibits är den första som inte innehåller något tjejnamn är det slut på nya tjejer i ert liv?

Ja det skulle man kunna säga. Men med det sagt, vi spelade faktiskt in en “Angelia” till denna skiva. Faktum är att vi spelade in den redan på tidigt stadium av Framework men, den fick styrka på foten även denna gång. Kanske på nästa skiva, vem vet.

Hur skulle du beskriva nya plattan?

Jag tycker vi renodlat soundet på denna skiva. Jag ville göra en ren AOR platta och inte flörta med varken West Coast eller Melodic Rock likt vi gjort på våra tidigare skivor. Vi några tillfällen flörtar vi istället lite med hur AOR genre lät på tidigt 80-tal. Den avslutande balladen “Let Me Dream” är ett sånt exempel men även låtar som “Another Night” och “This Isn’t Love”.

Tänker att med första singeln Be the Believer håller ni er till Work of Art formulan men om jag ska vara lite petig så känns det inte som en direkt smäll på käften även om den är stabil, sparar ni de än mer hittiga singlarna till senare?

Smaken är som baken men nej, vi spar inte på några hittiga singlar. Därmed sagt låg min röst på låtarna “If I Could Fly” eller “This Isn’t Love”. Men man får inte alltid som man vill 😉

Hur mycket har ni att säga till om vilken singel ni tror på?

Skivbolaget var väldigt bestämda med vilken låt dom ville ha som singel. Just den låten hade vi nog inte valt själva men dom lät oss välja en annan singel istället vilket ju blev “Be The Believer”. Sen diskuterade vi i samråd fram en tredje singel som kommer släppas senare denna månad.

Låten har ett riktigt schysst solo som jag tycker är största behållningen hur jobbar du med solon generellt?

Jag brukar sätta solodelen på repeat och sen lirar jag med tills jag tycker jag hittar nåt jag gillar. Sen spelar jag in det, utvärderar och förbättrar de ställen jag tycker behöver förbättring. När jag sedan är nöjd spelar jag in det på allvar. Synthsolon programmerar jag så de är mer som en skriven melodislinga snare än ett regelrätt solo. I just den här låten gjorde jag ett temporärt synthsolo bara för att visa de övriga i bandet att ” på den här delen tänker jag synthsolo”. Men det hängde med hela vägen till färdig skiva!

Vince DiCola (smått legendarisk låtskrivare som gjort musik till Rocky IV, Transformers) dyker upp som gäst på plattan hur kom ni i kontakt?

Det hela började egentligen 2008 efter att vi släppt vår första platta. Då blev jag kontaktad av Toto’s nuvarande basist Shem Von Schroeck som gillade vad han hörde och undrade om vi behövde en live bassist. Jag hade aldrig hört talas om karln men spenderar man några minuter på YouTube vilket jag gjorde blir man minst sagt imponerad. Shem berättade även att han hade haft ett band med Vince så jag visste att de kände varandra. Snabbspola till 2017 och jag träffade Shem i samband med att han var i Sverige och spelade med Toto. Han kom ihåg Work of Art och sa att han fortfarande gärna vill samarbeta med oss. Det hela resulterade i att han spelar på två låtar på nya skivan. Den ena låten, “This Isn’t Love” har ett soloparti som jag tyckte skulle passa Vince perfekt. Så jag frågade Shem om han tyckte det var en bra idé och han svarade att han hade tänkt precis samma sak. Så jag kontaktade Vince, hälsade från Shem och på den vägen var det.

Vilka mer är med på plattan?

Förutom Vince och Shem så är även Jim Peterik med. Han hörde oss spela på MelodicrockFest i Chicago 2014. En tid därefter fick jag ett mail från Jim där han skrev att han tyckte det kändes lite lustigt för en kille som han att kontakta oss men att vi var hans nya favoritband och gärna ville vara inblandad i vår nästa skiva. Vilken ära! Så det var ett samarbete jag verkligen ville få till på den här skivan och det resulterade i att vi skrev två låtar tillammans samt att han skrev text till ytterligare två låtar. Även Jeff Scott Soto är med som textförfattare till en låt. Henrik Linder från knaspop/fusion orkestern Dirty Loops spelar bas på en låt och det gör även Nalle Påhlsson. Sedan är det i huvudsak Andreas Passmark som spelar bas med oss live som sköter den biten. På keyboard anlitade vi en gammal kompis som heter Jonas Öijevall och vår live keyboardist Jonas Grönning.

Blir det turné?

Nej turné är alldeles för kostsamt. Vi är inga ungdomar längre och dras med det utgifter normala 40 plussare med barn, bil, lån på hus osv har. Någon enstaka festivalspelning eller liknande vore kul men, inget planerat i nuläget.

Många låtskrivare som jag snackat med har låtar som blir ratade av skivbolaget. När det kommer till en Work Of Art platta har det hänt att de sagt tack men nej tack till en specifik låt?

Nej aldrig faktiskt!

Förra året gjorde du ett samarbete med Steve Overland i ett projekt som heter Groundbreaker. Hur blev det till?

Det är en lite rörig historia. Jag blev kontaktad av producenten Alessandro Del Vecchio som undrade om jag kunde bidra med lite låtar samt gitarrspel till en skiva som han och Steve Overland höll på med. “Visst, det kan ju va kul att vara med på ett hörn” tänkte jag. Så jag gick med på att skriva hälften av låtarna samt spela gitarr på skivan. Sedan fick jag reda på att Frontiers vill ge ut det under ett “bandnamn” likt dom brukar göra med sina projekt och det var helt “fine” för mig. Först när vi skulle spela in videos till singlarna visade sig att det var JAG och Overland som var “huvudpersoner” i bandet. Jag hade hela tiden trott att det var Alessandro och Overlands skiva hahaha Så kan det bli!

En riktigt bra platta i mitt tycke. Blir det någon uppföljning?

Tack! Ingen aning faktiskt. Det är inget som har diskuterats i alla fall.

Har du några mer samarbeten på gång eller låtar som snart släpps du vill lyfta fram extra?

I så fall skulle jag vilja lyfta fram en låt på Peter Friestedt/Bill Champlin/Joseph Williams kommande skiva. Den heter “Runaway Dancer” och skrevs i mellandagarna för snart två år sen. Skivan släpps inom kort och jag tycker att vi lyckades särskilt bra den här gången. Peter brukar alltid anlita mig för att hjälpa till att skriva de lite mer AORiga låtarna på hans skivor så det har blivit något av en tradition för oss nu.

Dömt av de små klipp jag hört låter Exhibits riktigt trevligt och jag ser mycket fram emot plattan. Tack för du tog dig tid.